Ibland uppstår det situationer där man pratar och diskuterar kring den utopiska framtiden. Hur vi vill att morgondagen efter revolutionen, oavsett hur våldsamt eller gradualistiskt den genomförs, ska se ut. Marx ville inte skriva receptet för morgondagens soppkök, men ibland är det värdefullt att göra ett utkast och kanske även provsmaka lite av soppan.
Under senaste valrörelsen hamnade jag i en diskussion angående dagens samhälle och kapitalismen, specifikt kring SAC och Hamnarbetarförbundet. Enligt min motpart var dessa två mer eller mindre det största felet med arbetsmarknaden i landet, jag höll så klart inte med. Efter att ha hållit på ett tag fram och tillbaka kring hur facken hjälpt till att ordna bra arbetsförhållanden och höjda löner ville jag byta spår.
Kan du i din vildaste fantasi tänka dig ett samhälle utan pengar?
Ett samhälle där man hjälps åt efter förmåga och tar del efter behov. Ett samhälle som inte går ut på att jag går upp tidigt på morgonen för att hela dan arbeta ihop pengar åt min chef, utan där jag istället producerar produkter jag och andra har direkt användning för. Där det inte handlar om att framställa för försäljning utan för att fylla behov.
Min motpart sa kort “nej”. Vilket fick mig att bara vilja filosofera mer kring det hela, både små- och storskaligt. Hur skulle man kunna organisera sin närhet?
Mina tankar har sen dess svävat kring någon variant att federalism/anarkism på samhällsnivå med kommunistiskt utbyte på alla plan. Där man hjälps åt med det samhällsnödvändiga ett antal timmar i veckan och har tid till egna projekt och hobbys en stor del av tiden. Att producera för att fylla behov, inte för att lägga varor på hög och försöka sälja dem.
En fråga som ofta dryftas är huruvida pengar borde finnas i framtiden? Kanske, kanske inte. Hur det än blir så måste allt nödvändigt vara fritt tillgängligt efter behov… Hur överflöd och specialsaker ska fördelas är en intressant vidarediskussion i sig.
Oavsett vad man kommer fram till så tror jag det kan vara nyttigt att släppa nuet ibland och sväva iväg. Att sätta sig ner, ensam eller med sina kamrater, och prata lite om hur utopin skulle kunna se ut. För det är svårt att ta ut en riktning utan ett mål, även om det i slutändan kanske inte alls är samma mål man faktiskt kommer fram till.
